Biografi om Katarina Taikon

Endelig en bibliografi om Katarina Taikon, skaperen av de kjente barnebøkene om Katizi. Forfatteren av bibliografien er Lawen Mohtadi. Katarina Taikon – denne markante og sterke kvinnen som ble en kompromissløs talskvinne for romfolkets (romernas) rettigheter.

Lawen Mohtadi, født 1978, er utdannet journalist og ble i 2003 utnevnt til året «Medierookie» av Sveriges Tidsskrifter med følgende motivering:
”Den här journalisten blir en viktig röst. Med en välvässad penna skriver vederbörande utan sentimentalitet om ett Sverige vi kanske inte vill se. Dessutom hanteras såväl litteraturkritik som samhällsreportage med lätthet. Årets ”mediarookie” är en journalist ut i fingerspetsarna.”

Vi klipper fra omtale av boka i Aftonbladet Kultrur skrevet av Malin Krutmeijer:

I sin biografi över Katarina Taikon lägger Lawen Mohtadi upp länkar in i nutiden för läsarna, utan att själv skriva ut dem. Hon berättar om vita helylle­svenskars reaktioner när de fått romer som grannar: hur de krävt att lägenhetsköp ska gå tillbaka, skrivit protestlistor till kommunen, hotat. Tankarna går till dagens panikreaktioner på flyktingboenden, men jag vet att också svenska romer fortfarande är utsatta för diskriminering och fördomar.

Detta når mera sällan offentligheten i dag. Det gjorde det på 60-talet, och det var till stor del Katarina Taikons förtjänst. Den dag jag blir fri är en driven, nyfiken och varm berättelse om en pionjär i kampen för romers rättigheter, tillika en av Sveriges viktiga antirasistiska aktivister.

Detta når mera sällan offentligheten i dag. Det gjorde det på 60-talet, och det var till stor del Katarina Taikons förtjänst. Den dag jag blir fri är en driven, nyfiken och varm berättelse om en pionjär i kampen för romers rättigheter, tillika en av Sveriges viktiga antirasistiska aktivister.

För mig är det en känslosam upplevelse att läsa boken, för det innebär också att återse Katitzi för första gången på många år.

Jag tror inte det går att överskatta vad Katarina Taikons självbiografiska barnboksserie har betytt för många i min generation.

På 70-talet lärde jag mig att läsa själv, tyst och omsluten av den litterära världen, med böckerna om den frågvisa och tuffa flickan som tacklade en så hård verklighet. Jag skrev upp mig i kö på skolbiblioteket och väntade i veckor på att få veta hur det skulle gå för Katitzi i nästa bok. Den sista boken i serien, Uppbrott, lånades ut 432 000 gånger på bibliotek 1980, när den kom.

Lawen Mohtadis skildring av Katarina Taikons barndom på 30- och 40-talen (hon föddes 1932) överensstämmer i stora stycken med hur den skrivs fram i Katitzi-böckerna. Jag upptäcker att jag minns alltihop: tiden på barnhem, pappa Taikon och syskonen, styvmammans misshandel, släktingarna, mötena med bra och dåliga människor, detaljerna ur livet på vägarna och i tältläger.

Under läsningen växer en insikt om varför Katitzi-böckerna kändes, och fortfarande känns, så angelägna: Katarina Taikon pratar med barn om stora, viktiga saker som rasism, fördomar, fattigdom, rättigheter, moral och mänsklighet – sådant som hon kämpade med i deÅren innan den första Katitzi-boken kom ut 1969 hade Katarina Taikon blivit en känd talesperson i det som kallades zigenarfrågan. 1963 slog hennes debattbok Zigenerskanner som en bomb i offentligheten. Här berättade hon om sina egna erfarenheter, om romers liv och seder, om diskriminering och tillvaron i Sverige.

Boken landade helt rätt i tiden. Lawen Mohtadi ringar in utgivningen i ett sammanhang av bearbetning av andra världskriget. Romerna hade tidigare betraktats som ett hot mot ”den svenska folkstammen”. Politiken gick uttalat ut på att göra det så otrevligt som möjligt för dem i Sverige. Romer var på rent etniska grunder förbjudna att resa in i Sverige mellan 1914 och 1954.

 

 

 

 

Dela den här sidan

You have to be logged in .