Äldre nordisk historia

Faksimil Stockholms Stads Tänkebok 29 september 1512.

Det som brukar anses vara det äldsta säkra belägget för resande i Sverige är en anteckning i Stockholms stads tänkebok i september 1512. Där omtalas ett stort följe Thaatra som anländer till Stockholm.  Händelsen bekräftas också i den svenske reformatorn Olaus Petris svenska krönika och där står också att ”Tatare” inte tidigare funnits i landet. Några år senare finns en anteckning från Norge. Men det finns även uppgifter som tyder på att resande då redan funnits i Norden ett par hundra år. I ett brev från kung Birger i Sverige 1303 nämns utländska kringvandrande ”skojare” i Sverige; vagorum dictorum sculuara…”. Sculuare är sannolikt det latinska ordet för skojare vilket kommer från östfrisiskans Schooier och betyder ungefär fattig kringvandrande person. Skojare har också resandefolket kallats i senare tid av andra och om sig själva.

Sällskapet som kom till Stockholm förefaller ha blivit väl mottagna till en början. Men under 1500-talet ändrades tonen mot främmande som reste i landet. I slutet av 1500-talet och in på 1600-talet, när krigen i Europa blir allt mer dramatiska, förändras villkoren för de resande som lever i Skandinavien och det tillkommer särlagar för resandefolket. 1560 förbjöds  prästerna i Sverige att döpa, viga och jordfärsta resande.

Faksimiltryck av Kong Fredriks ”aabne Brev om Tatere” 1584.

I en kunglig förordning av Fredrik II 1584 fastslogs att alla resande skulle lämna Norge. I Norge ingick då också bland annat Bohuslän. Enligt svensk lag i Placat om tartarnes fördrifwande af landet  från 1637 gavs det till och med rätt att hänga män av resandefamiljer. Det finns dock inga belägg för att någon resande faktiskt avrättats som en följd av denna lag.

I sin doktorsavhandling, Tatere i Norden før 1850 Sosio-økonomiske og etniske fortolkningsmodeller, har historikern Anne Minken kunnat visa hur myndigheterna ville skicka resandeföljena mellan de nordiska länderna. Staternas representanter lägger i detta mycket energi på att ta reda på vilket land folket kommer ifrån. I rättegångshandlingar från denna tid påpekar de förhörda av resandefolket gång på gång hur de liksom deras föräldrar är födda runt om i de nordiska länderna. Intressant är också att de hävdade att de var av tatersläkt trots att det kunde innebära strängare straff.

Europa i krig

Under 1600-1700-talen pågick ständigt krig runt om i Europa. Sverige, inklusive Finland, och Danmark-Norge låg mycket ofta i konflikt med varandra. Detta gjorde resandefolkets relationer över den svensk-norska gränsen känsliga. Alla stater i Europa var vid denna tid angelägna om att hålla kontroll över de personer som vistades i deras länder. Rädslan för spioner och kollaboratörer var stor. Den resande befolkningen blev på många sätt extra utsatt under denna tid. Samtidigt innebar krigstider en möjlighet till försörjning. Mycket tyder på att resande från Sverige, liksom övriga Europa, tog värvning som legosoldater. Historiska dokument och släktforskning i resandesläkter har visat att krigstiderna innebar en ny inflyttning av resande till Skandinavien.

Under 1700-talet förekom också att resande skaffade sig fast bosättning i olika svenska städer. Det gjorde att de kunde kombinera sin handel i staden med resor runt i norra Europa. Det går genom kyrkobokföringen att följa hur resandeföljen flyttar sig genom hela det nordiska området för att bekkna (bedriva handel) i städer, byar och på marknader.

Man säljer småvaror av metall och tyg. Många är så kallade glasförare som har kontrakt med olika glasbruk och vandrar runt för att sälja glas. När pappersindustrin kommer igång blir det också vanligt att samla lump som sedan levereras till pappersbruken. Denna lumphandel följs på 1900-talet upp av en omfattande handel med skrot. Hästhandel, kastration av hästar och andra djur och arbete som djurdoktor hör också till sådan försörjning som gör att resande kan finna sitt levebröd. Andra arbetar som musiker, artister eller akrobater. Vi berättar mer om olika försörjningssätt här.

1800-talet

I inledningen av 1800-talet ändrades förhållandena i Skandinavien. Sverige förlorade Finland till Ryssland nästan samtidigt som Sverige och Norge kom att ingå i en union med gemensamt styre. Resandefolket fortsatte att leva på samma sätt som tidigare. En del var mer bofasta än andra. Det var vanligt att man försörjde sig med handel och hantverk, artisteri och tjänster av olika slag. Både Sverige och Norge hade lösdriverilagar under 1800-talet, i Sverige infördes den på 1880-talet. I Norge antogs «Lov om løsgjengeri, betleri og drukkenskap» år 1900. Denna lag gjorde att allt fler resande sökte sig en fast boplats så att de kunde visa att de hörde hemma i en viss socken. Alla som färdades utanför sin hemsocken måste i både Sverige och Norge kunna visa upp ett resepass som visade att man hade rätt att flytta på sig. Genom dessa resepass kan man följa hur resandefamiljer rör sig i Skandinavien. Respass var utformade så att den som bar dem skulle kunna bevisa för polis och myndigheter att han/hon kunde försörja sig själv genom ärligt arbete. De var också ett sätt för myndigheterna att se hur rörelserna inom och utom länder gick.

Kyrkbokföringen ger ibland också en bild av hur tillvaron kan ha sett ut. Ofta skriver prästen att någon är tattare när han antecknar händelser i familjen. Det kan också stå fant, lösdrivare, eller att personen är vagabond och vagabonderande. Många beteckningar talar om hur den resande försörjer sig, till exempel häktemakare, förtennare eller korgbindare.

Ibland förekommer beteckningen zigenare i den svenska kyrkbokföringen, även om det avser en resandefamilj. I norska kyrkböcker används inte begrepper sigøyner om resandefolket. År 1856 blev det förbjudet i Rumänien att hålla romer som slavar. Det ledde till att det i slutet av 1800-talet kom en grupp romer till Skandinavien och uttrycket zigenare börjar användas för folk som vandrar och bedriver handel.

 

Dela den här sidan