Familjen

En dragkärra fylld med personliga ägodelar och varor för försäljning var ett vanligt redskap för resandefamiljer på vandring. Dragkärra i utställningen ”Möt resandefolket!” vid Bohusläns museum, Uddevalla. Foto: Bodil Andersson

Mellan resande finns ofta en stark sammanhållning. Släktbanden är viktiga, utifrån släktskap vet var och en hur olika personers relation till varandra ser ut. Umgänget inom släkten och lojalitet gentemot släkten är ofta av stor betydelse. Dörren står alltid öppen för den som vill komma. Det gällde och gäller att alltid ha två köttgrytor kokande, som en kvinna förklarar det.

Denna starka släktsammanhållning har långa traditioner och är sannolikt en grund till att resandefolket finns i Skandinavien efter många hundra år som minoritetsgrupp. Det är inte ovanligt att nya familjebildningar skett inom släkterna genom giftermål med släktingarna. De olika resandesläkterna är också ofta sammangifta på många olika vis. Genom att hålla samman släkterna kunde man ge varandra gott stöd i hårda tider.

Det är vanligt att man inom familjen och släkten hjälper varandra praktiskt och ekonomiskt om det behövs. Ett tätt umgänge med kusiner och andra släktingar är en viktig del av mångas barndom. Om skolgången tillåter det kan barn bo i släktingars hem medan föräldrarna till exempel är ute på handelsresor. Eftersom denna tradition är lång förekom det tidigare att barnens skolgång blev lidande av detta, liksom att återkommande flyttar med många skolbyten gjorde skolgången oregelbunden. Det är också många som berättar om en hård tid med mycket mobbning i skolan. Det gjorde att lusten till utbildning minskade. Genom att släktingar bor nära varandra får barnen stöd av varandra i skolan och det kan vara en orsak till vanan att bosätta sig nära sina släktingar.

Resandekvinnorna

Sanders Fia”, hette egentligen Johanna Serafina och levde tillsammans med Alexander Karelius Krantz. Det är möjligt att Fia och två av hennes barn reste på egen hand denna majdag runt 1920 när de övernattade hos bygdefotografen Johan Johansson i norra Bohuslän. Foto: Johan Johansson, Bohusläns museum/Kville hembygdsarkiv.

Kvinnan har och har haft en stark ställning hos resandefolket. Om detta berättas i uppsatsen Stolta och starka av Britt-Inger Lundquist. Kvinnan har varit den som hållit ihop familjen. Männen kunde vara ute på längre resor medan kvinnor och barn bodde fast i ett område. Medan barnen gick till skolan ordnade kvinnan den dagliga försörjningen. Hon kunde göra dagsturer till fots, eller längre fram i tiden ta lokaltåg och buss, för att i bygder och småsamhällen handla med ting som hon själv, barnen eller mannen tillverkat eller saker som köpts in från en grossist. Efter en lyckad handelsdag blev det en god måltid. Hade handeln gått sämre blev det mindre mat på bordet. Eftersom många resande ofta försökt bo eller lägga sina handelsresor nära varandra var det vanligt att den som haft god handel delade med sig till dem med sämre lycka.

Smycken av guld och silver har varit en statussymbol för resandekvinnorna. Smyckena utgjorde också ofta familjeförmögenheten, som man in i det längsta undvek att sälja vidare. Medan mannen handlade med klockor och kunde hålla hästar som stod för ett kapital var kvinnans smycken familjeförmögenheten.

Flyttningar

En utmaning för alla de resande som på senare år börjat släktforska är att syskonen i en familj ofta fötts på olika platser. Ibland finns inte heller säkra dokumentationer av var någon fötts eller hur släktskapen verkligen ser ut. Ofta har också giftermål eller i alla fall familjebildning skett inom släkten. Det gör att släktlinjerna korsas och kan bli svåra att reda ut för den som inte fått lära sig historien muntligt av äldre släktingar.

Också idag är det många resande som flyttar vid upprepade tillfällen. Det beror ofta på en önskan att finna bättre förhållanden när det gäller försörjning eller att man vill komma närmare släktingar. Samtidigt finns många som funnit sin plats att bo men kanske reser ut med husvagnen på sommaren och möter släkt och vänner på campingar runt om i Skandinavien.

Namnen

Uppseendeväckande förnamn möter ofta den som följer resandesläkter bakåt. Namn kunde vara status och det var inte ovanligt att barn i resandefamiljer gavs kunga- och drottningnamn. Det sägs ibland att ägde man inget annat kunde man i alla fall ge sina barn ett fint och ståtligt namn. Namngivningen visar ofta på kreativitet. Så var det till exempel i den familj som bodde på torpet Skojarhålan/Buskane i norra Dalsland. Det tolfte barnet i skaran fick i början av 1900-talet namnet Ellida Tolfvina. I många släkter har det också varit vanligt med smeknamn som levt kvar och varit kända inom släkten.

I släktkunskapen ingår kunskapen om de gamla släktnamnen som kopplar var och en till historien och nutiden. Man kan vara av Stor-Johansfolket, Hedenbergarna, Lysgårds eller Trondhjemmerne. I det sydliga svensknorska gränsområdet höll många av släkterna Rosengren och Rosenqvist till. Det är också vanligt med soldatnamn inom resandesläkterna. Många män av resandefolket tog under 1700-1800-talen tjänst som soldat och fick då ett särskilt soldatnamn. Släktnamnen har varit i bruk i många år och som person tillhör man Rosenqvistarna, även om det namn som står i passet är ett vanligt –son-namn.

Genom att många olika resandesläkter är förenade genom giftermål är det vanligt att resande använder flera olika släktnamn för att beskriva vart man hör. Av olika skäl har det också hänt att resande tagit sig nya efternamn, vilket är ännu en utmaning för den som söker sin familj i de skriftliga källorna som kyrkobokföring och tingsprotokoll. Eftersom släktforskning är vanligt och viktigt för många resande lever kunskapen om namnen och deras ursprung vidare.

Dela den här sidan