Försörjning

Det finns ett stort mått av kreativitet och entreprenörskap när det gäller resandefolkets olika försörjningsvägar. Det syns mycket väl i historisk tid, liksom dagens resande återfinns i alla olika yrkesgrupper.

Handel, hantverk, tjänster och artisteri återkommer i berättelser från resandesläkters bakgrund. Oftast kombinerades olika försörjningsvägar. Det betyder att man både tillverkade och sålde varor. Att männen delar av året kunde arbeta extra som till exempel skogshuggare och skogskörare medan samma personer på sommaren reste och bedrev handel.

Handel

Klockhandel och -reparationer har varit en praktiskt och lönsam verksamhet under resa och på marknaderna. Foto: Bodil Andersson

Den som är duktig på att bedriva handel är också ofta duktig på att känna vilka varor marknaden söker. Ett exempel är att resa runt och sälja brandstegar när nya regler säger att privatbostäder ska utrustas med sådana. På marknadsplatser återfinns idag många resande som försäljare.

I äldre tid kombinerades ofta försäljning av egentillverkade varor med att sälja sådant man köpt in hos grossist. Grossistvarorna var ofta små och billiga varor som alla kunde behöva, på så sätt hittade man kunder i varje hus där det fanns ”snälla” människor som vill handla med den som kom och knackade på dörren. Knappar, spetsar och andra småvaror som det fanns avsättning för i hushållen var alltid gångbara.

Den som sålde klockor var ofta också duktig på att reparera klockor. Ofta var det kvinnor och barn som vandrade runt i gårdarna för att sälja egentillverkade varor och grossistinköpta sådana.

Småhantverk

Olika nyttoföromål har varit i fokus för de produkter resandefolket tillverkat. Att göra vävskedar av ben, klädgalgar och annat som krävdes i hushållet har varit lönsamt. Den som var skicklig kunde alltid räkna med nya kunder:

Bille Gustav satt i hemmen och gjorde vävskedar. Han var tattare. Så var det många gamla vävskedar, som han gjorde om. Det var så god väv i hans vävskedar, aldrig skov de garnet, berättar en kvinna född 1892 i norra Bohuslän i uppteckningen IFGH 5012 från Språk- och folkminnesinstitutet. Bille-Gustav bodde under sin levnad bland annat på platserna Snarsmon och Mon.

Ofta har kvinnor och barn har ägnat sig åt olika småhantverk. Ett exempel är att virka spetsar som kunde säljas. Man kunde också tillverka pappersblommor som såldes genom att knacka dörr. Till jul gjorde man ofta röda nejlikor, till påsk gula påskliljor. I boken Snarsmon – resandebyn där vägar möts berättar en man född på 1960-talet så här:
Sedan var det ju fattigt också. Farsan var ute och skrota. Vi fick följa med morsan och sälja blommor på dörrarna. Julblommor också vid den tiden. Då tiggde hon alltid kläder också så vi skulle ha i skolan. Så var det ju så att när man hade gymnastik så var jag alltid siste man av med kläderna för jag satt och väntade på att dom andra skulle ta av sig först och gå in i gympasalen. Jag var alltid siste man att klä på mig. Det var för att jag hade kalasbyxor! Det hade inte dom andra. Jag fick ta på mig det för att värma mig men jag skämdes ju!

Metallhantverk

Broscher i silver och annan metall har varit vanliga smycken bland resandefolkets kvinnor. Illustration: Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt.

Att arbeta med bleckplåt och ståltråd har varit en god försörjningsväg. Metallen är tålig att ha med sig på resa och går att anpassa till olika användningar. Kärl och kakformar tillverkade i plåt har det funnits stor avsättning för. För att kärlen ska bli bra är kunskapen i hur man arbetar med materialet viktigare än en välutrustad verkstad. Andra metallföremål som takrännor tillverkades på beställning ute på gårdarna under resor i bygderna. En stor beställning gjorde att man kunde behöva ligga på en och samma plats flera veckor i sträck. Den som är en duktig metallhantverkare kan också ofta koppla det till tjänster som förtenning.

Ett viktigt råmaterial har varit ståltråd som var lättillgängligt, billigt och lätt att vidareförädla. Vispar, grytunderlägg, och andra användbara småprodukter fanns det alltid användning för. Idag har många resande tagit upp traditionen att tillverka bruksföremål i ståltråd. En vidareförädling av produkterna pågår hela tiden för att anpassa sig till marknaden.

Skickliga metallhantverkare tillverkade också smycken som främst bars av kvinnorna i familjen. Dessa smycken tillhörde familjeförmögenheten och aktades väl. De blev samtidigt en markör för att man tillhörde resandefolket och en viktig del av identiteten.

Knivar

En välanvänd vardagskniv, tillverkad av en släkting till ägaren. Foto: Bodil Andersson

Bland resande finns skickliga knivslöjdare idag liksom i äldre tider. Resandeknivar har ofta ett särskilt uttryck och den som är kunnig kan avgöra vem som tillverkat en kniv bara genom att studera den. Knivar tillverkade av resande är numera eftertraktade samlarobjekt.

Personer som ”Knivkungen” Hedenberg i norra Värmland var omtalad bland både resande och majoritetsbefolkningen. Att bära en god kniv har också varit viktigt för var och en. Dessa vardagsknivar kunde vara av enklare snitt, medan prestigeknivarna ofta haft inläggningar av metall och ädla material. En kniv kan också vara till pynt, utan annan funktion än att lysa upp vardagen.

Kniven är till pynt, bladet är tillverkat av ett gammalt sågblad. Kniven skänktes av tillverkaren till en buro. Foto: Bodil Andersson

Knivslipning var också en tjänst som det alltid fanns god avsättning för. I städerna behövde man ha med sig en slipsten på kärran. På landet kunde en skicklig knivslipare låna gårdens slipsten och skärpa knivar och saxar.

Tjänster

Förtenning av matkärl gjorda i koppar var nödvändigt för att den som använde kärlen inte skulle förgiftas av den kopparoxid de innehöll. Förtenning hindrade också att metallföremål rostade. För att förtenna krävdes en stor eld över vilken man värmde det kärl som skulle förtennas och smälte fast tenn inuti kärlet. Det var vanligt att följa en och samma resrutt och återkomma till samma gårdar år från år för att förtenna gårdens kärl. Kittelflickare är en beteckning på den som arbetar med förtenning. Den beteckningen återkommer ofta i kyrkbokföringen vid beskrivningen av resande och deras försörjning. Det var också vanligt att förtenningen kombinerades med tillverkning av metallföremål.

Att kastrera hästar och tjurar har också varit vanligt bland resande. Detta kunde ses som ”orena” yrken, som inte var eftertraktade, men var också något som krävdes specialkunskaper för att klara av. Många av dem som arbetade med kastrationer hade ofta stor djurkunskap och kunde fungera som djurdoktorer före veterinärernas tid. Valackare kunde den resande som hade denna försörjning kallas. Ibland fick man ett särskilt distrikt att ansvara för och därmed också en form av tjänstebostad. Att kastrera djur kunde också kombineras med att vara bödelsdräng.

Denna kopparkittel, som finns i ett hem i Østfold, sägs vara från 1700-talet. Den kallas i ägarfamiljen för ”fantekjelen”. Ägaren minns från 1940-talet hur resande kom till gården och slog läger några dagar för att förtenna gårdens metallföremål. Foto: Bodil Andersson

När pappersbruken startade sin verksamhet behövde dessa lump som råvaror till sina produkter. Det skapade en marknad för den som reste runt i bygderna att samla in gamla textilier, som sedan kunde säljas till bruken. En som gjorde detta var Augusta som bodde på Mon. Denna verksamhet utvecklades för många ofta till att också omfatta skrothandel. På sådana resor kunde männen och pojkarna resa med hästen och dragkärran i gårdarna och köpa eller få skrotvaror. Samtidigt vandrade kvinnan och de små barnen med en koffert och sålde småvaror inne i husen. Det finns berättelser från den bohuslänska kusten där resande veckovis reste runt med båtar och samlade in skrot ute på öarna och sedan åkte in till städerna och sålde skrotet vidare. Att vara ute och ”skrota” är en försörjning som fungerar än idag.

Att vara musiker och underhållare är också ett sätt att tillhandahålla tjänster. Genom resandet i bygderna kunde musikerna finna nya möjligheter att framföra sin musik och organisera danser.

Soldater

Många resande har varit soldater, därför finns det också många soldatnamn bland resande. Detta var bland annat vanligt på 1700-talet. En del resandesläkter kom till Norden som soldater, vilka tagit värvning i den svenska armén under krigen på kontinenten på 1700-talet. Att vara soldat var ett sätt att skapa sig och sin familj försörjning. Under de stora europeiska krigen var härarna kompletta samhällen och familjerna reste tillsammans med soldaterna runt om i Europa.

Genom att vara i armén fick soldaterna också respass, som gjorde att de hade tillstånd att resa fritt inom landet under de tider de inte tjänstgjorde i armén. Då kunde man besöka släktingar och försörja sig på handel och tjänster runt om i landet. Myndigheterna såg det militära som ett sätt att sysselsätta dem som saknade fast försörjning. Det innebar att den som gick in i armén inte anklagas för brott mot lösdriverilagarna.

Artisteri och tivoli

Bajonettkungen Frans Eriksson var också en skicklig jonglör. Han uppträdde bland annat fast på Liseberg i Göteborg och reste runt på marknader i Skandinavien ensam eller tillsammans med sina bröder. Foto i privat ägo.

På marknadsplatserna runt om i Skandinavien samlades många resande. Här fanns goda möjligheter till försörjning. En del var försäljare av varor, andra var i underhållningsbranschen. På marknaderna kunde man sätta upp ett tivoli eller ett cirkustält. Föreställningarna var ofta halsbrytande med knivnummer, jonglering, trapetser och lindans.

Cirkusmannen Trolle Rhodin skriver i sina memoarer om en resandefamilj som försörjde sig med artisteri och drev verksamhet inom tivoli och cirkus:
Ett sällskap som reste runt med en liten cirkus var Bröderna Eriksson, med den fruktansvärde John som ledare. Bröderna var alla rutinerade slagskämpar och de riktigt längtade efter bråkiga rallare. De använde svänglarna från sina hästvagnar som tillhyggen. De låg bra i händerna och hade dessutom en smidd ögla i var ände. Med dess[a] svänglar plöjde de fram över en marknadsplats med stor effektivitet. Ibland när de gjorde sin entré på marknadsplatsen skedde det i hästvagnar i full karriär, vältande tält och marknadsstånd. Deras tältväggar var fulla av hål, men om någon försökte tjuvtitta genom tältväggen på deras föreställningar så svarades det med knytnävsslag från insidan. Rätt mellan ögonen. En av bröderna gjorde ett balansnummer med en stor trave pinnstolar som han balanserade på sin haka. Det kunde hända att han låtsades tappa balansen och tippade hela stolhögen in bland publiken.

Cirkusmannen Hoffmann, här på en ateljebild tillsammans med sin dotter, stammade från en centraleuropeisk resandesläkt men bodde mestadels i Sverige. Han dog dock under en resa i Norge. Foto i privat ägo.

Vissa scener för artisteri permanentades. På Liseberg i Göteborg fanns under de första årtiondena på 1900-talet en särskild scen där resande uppträdde med sina nummer. Uppträdandena på de mer fasta scenerna kombinerades ofta med resor inom och utom landet. Inom de skandinaviska resandesläkter som försörjt sig genom artisteri finns också många kopplingar till danska och tyska resandesläkter. Dessa kopplingar leder bland annat till Dronninglund på norra Jylland där resandeboplatsen Sømose ligger.

Även idag finns resande arbetar med tivoli eller reser på marknader som försäljare på hel- eller deltid.

Dela den här sidan