Benämningar

Det finns både likheter och skillnader i vad resandefolket själva kallar sig och har kallat sig och majoritetsbefolkningens beteckningar. Även idag har olika personer skilda åsikter om vilken eller vilka benämningar som skall användas. En viktig del i tillämpningen av europeiska unionens ramkonvention för nationella minoriteters rättigheter är att var och en själv har rätten att avgöra vilken gruppbeteckning man anser sig tillhöra. Här på Resandekartan använder vi uttrycken resandefolket eller resande på svenska. På norska varierar vi mellan romanifolket, taterne och de reisende beroende på sammanhang.

I denna text tar vi endast upp ett fåtal av alla beteckningar. Vi berättar lite om dem som använts mycket i det geografiska område som är Resandekartans utgångspunkt och om benämningar som vi återfinner i namnen på platser som vi berättar om. Bland andra egennamn som är vanliga finns bland annat vandriar, vandringsfolk och romani manusch. Journalisten och författaren Bo Hazell har i sin bok Resandefolket – från tattare till traveller, en förteckning med över 300 benämningar på resande som han stött på i något sammanhang. Bland dessa finns många som betecknar en sysselsättning av något slag eller är benämning på dem som kom från en viss släkt eller är regionala varianter av ett ord.

Så kallade endonymer är beteckningar gruppen sätter på sig själva. Dessa benämningar är ofta starkt kopplade till vilken identitet man har. Exonymer är vad majoritetsbefolkningen väljer att kalla folket. Ibland sammanfaller de. I sin doktorsavhandling Tatere i Norden før 1850 Sosio-økonomiske og etniske fortolkningsmodeller från 2009 beskriver Anne Minken detta ingående i kapitlet Gruppebetegnelser og etnisitetsoppfatninger. I sin avhandling visar hon också att myndigheterna ända sedan 1500-talet har funderat mycket på vad man ska kalla folket som vandrar mellan bygder och länder.  En del av benämningarna som används och har använts kommer från romani, andra från majoritetsspråken.

Resande

1942 berättade en buro i mellersta Dalsland för en folklivsforskare om benämningar på resandefolket. Faksimil från Språk-, ortnamns-, och folkminnesarkivet i Göteborg.

Uttrycket resande förefaller ha använts sedan cirka 1800. Det hängde ofta samman med de så kallade glasförarna som reste ut i bygderna för att för glasbrukens räkning sälja glas.

I en uppteckning från Språk-, ortnamns-, och folkminnesarkivet i Göteborg svarar en buro så här på frågan om vad de fastboende i just denna bygd i mellersta Dalsland sa om resandefolket: Tattarnas benämning: tattare, skojare, landsvägsstrykare. Själva kallade de sig för resande.

Skojare

Faksimil från Etymologisk ordbok.

Uttrycket skojare är vanligt i västsverige. Vi finner det som platsnamn till exempel när det gäller Skojareberget för att beskriva en plats som bebotts av resandefolket. På senare tid används det mest av andra än resande men Anne Minken visar att det kan ha varit ett av de äldsta egennamnen som användes på 1700-talet. Också långt in på 1900-talet och i viss utsträckning även idag använder vissa resande utttrycket om sig själva:
Når bestefar kom til Sverige spørte han ofte: Har dere sett noen skøyere?, berättar Holger Gustavsen i Taternes Landsforening.

Ordet kommer ursprungligen från holländskan. I svensk etymologisk ordbok, utgiven 1922 av Elof Hellquist uppges på sidan 741  ursprunget vara det holländska ordet schooien med betydelsen tigga, vandra omkring och att skojare kan vara ett uttryck för tattare.

Tattare eller tater

Uttrycket tattare har använts av gruppen sedan lång tid. Anne Minken visar bland annat detta i sin doktorsavhandling. Många resande i både Sverige och Norge ser detta som ett skällsord sedan majoritetsbefolkningen kommit att använda det så. Andra menar att man vill ta tillbaka makten över ordet och väljer att använda det med stolthet. Så heter till exempel en av de norska resandeorganisationerna Taternes landsforening.

Många platser i Sverige och Norge har fått namn som börjar på Tattar- eller Tater. Dessa platsnamn hittar vi ofta på kartan, där majoritetsbefolkningen kan ha gjort en markering av de resandes närvaro i ett området. Så står det till exempel Tattarstaden, för att markera det område där boplatsen Snarsmon låg i norra Bohuslän. Det finns otaliga Tatertjern, Tattartjärn och Tattarbackar runt om i Skandinavien, några av dem finns dokumenterade i Resandekartan.

När de första resande kom till Skandinavien hade myndigheterna ofta föreställningen av att det var ett folk som kom från Tartariet i det avlägsna öst. I Anne Minkens historiska källmaterial är myndigheterna mycket intresserade av ”den tartariska nationen”, vilket tros vara en grund till uttrycket tattare.

Fant

Ursprunget till platsnamnet ”Fantängen” i västra Värmland kopplas av Ortnamnsregistret till kolning. Faksimil Ortnamnsregistret.

Uttrycket fant är främst använt i Norge men det förekommer även i Sverige, kanske främst i landskapen som gränsar till Norge. Samhällsforskaren Eilert Sundt använde beteckningen fantefolket i sitt arbete.

I svensk etymologisk ordbok skriver Hellquist på sidan 217 fant som ”landstrykare, tattare” och liknande och att det främst används i dialekter i västra och norra Sverige. Värmländske författaren Gustav Fröding återkom vid flera tillfällen till ordet, bland annat i dikten om Nils Utterman  ”spelmansfanten som satt med sitt bälgspel i landsvägskanten”.

Fant förefaller i Sverige också ha haft en betydelse av mörk/svart. Uttrycket förekommer flera gånger i svenska Ortnamnsregistret i anslutning till platser som har med kolning av träkol att göra. Om det orsaken till detta är att resande, fanter, var kolare eller om det är färgen svart som avses är osäkert. Platsen Fantängen i Eda socken i västra Värmland förklaras i Ortnamnsregistret utifrån termer kopplade till kolning: Det sista som blev kvar vid kolningen och som man sedan gjorde en ny mila av kallades ”fanten”.

Ragatt

I norra Bohuslän förekom det under första halvan av 1900-talet att majoritetsbefolkningen kallade resandefolket för ragatter. En bohuslänsk kvinna, född på 1930-talet, berättade vid ett besök vid Snarsmon om hur grannarna i Grebbestad sa Här kommer du med din ragattevagn när hon hade packat den lilla dragskrindan med badkläder för att gå till badet med sina små barn. Johan Johansson, bygdefotograf i norra Bohuslän, som vid upprepade tillfällen träffade resande antecknar dem ibland som resande men omtalar dem också i intervjumaterial som ragatter.

I Svensk etymologisk ordbok antyds att uttrycket ragatt kan dela sitt ursprung med uttrycket ragata. Hellquist skriver på sidan 631 att i svenska dialekter förekommer ragat(er) som ett uttryck för landstrykare. Det dras också jämförelser till engelska ragott, som beteckning för trasig landstrykare. Det är inte känt om folket använt denna beteckning om sig själv. Uttrycket förefaller inte ha någon direkt koppling till beteckningen raggare, som avser den kulturyttring som främst är kopplad till amerikanska bilar.

Dela den här sidan