Barnhemmens mörker

Det funktionalistiska Vidkärrs barnhem i Göteborg invigdes 1935. Foto: Göteborgs stadsmuseum

Under vintern och våren har det utkommit två böcker om den svenska barnhemshistorien, om den mörka svenska barnhemshistorien. Böckerna berättar om politiken och om barnen som drabbades av dem. Det bjuds skrämmande och ibland förvirrande läsning. Hur kunde det bli så här?

Stulen barndom, av journalisten Thomas Kanger, var först ut då den kom i februari. För en knapp månad sedan kom Ett ömmande hjärta av etnologen Magnus Berg. Ett ömmande hjärta handlar om Vidkärrs barnhem i Göteborg och har underrubriken Vidkärrs barnhem i Göteborg 1935-1976 och därefter. De historier som de båda böckerna beskriver korsar varandra på flera ställen och berättelserna kompletterar varandra genom delvis olika innehåll och olika vinklingar. Om inte annat berättarsättet, det journalistiska respektive det etnologiska, ger båda böckerna sin särart.

I Ett ömmande hjärta beskriver Magnus Berg processen kring tillblivelsen av det mest moderna av de moderna barnhem i början av 1930-talet. Han visar på skillnaden i de yttre idealen med funktionalistiska byggnader och hur illa de stämmer överens med det det som skedde inom barnhemmets höga, taggtrådskrönta, staket. Han beskriver också sin egen förvirring över hur få spår av uppgifter om och omsorg kring barnen som finns i barnhemmets arkiv. Liksom hur illa det arkivmaterial han gått igenom stämmer överens med de berättelser om övergrepp som många av barnen, ofta under stor plåga, delar med sig av hans egna eller i andras, som Thomas Kangers, intervjuer. Han beskriver också hur svårt det är att hantera och ta emot de berättelser om övergrepp som han får ta del av. Dessa tankar kring det som hänt och varför ger värdefulla insikter i komplexiteten i den historia som berättas.

Många resandebarn placerades under 1900-talet på barnhem. Så skedde i Sverige och så skedde i Norge. I båda böckerna visas det tydligt att barn av resandesläkt, “tattarungar”, som barnen ofta fick höra när de kom till barnhemmen, är överrepresenterade när det gäller placeringarna. Det material som presenteras i båda böckerna tyder också på att Göteborg var “bäst i landet” när det gäller just att ta makten över resandebarnens liv och uppväxt.

De båda författarna förefaller ha lite olika syn på betydelsen av och orsaken till att resandebarnen drabbades extra hårt. Magnus Berg menar att resandefolkets historia har sin början i Sverige åtminstone runt 1512. Han diskuterar en hel del kring hur myndigheterna i arkiven benämner “tattarna” och hur detta som skällsord också spiller över på barn som inte är av resandeursprung. Thomas Kanger förefaller, antydningsvis, vara inne på spåret att resandefolket inte utgör någon egen etnisk grupp, utan ett “blandfolk” av individer från olika grupper.

Thomas Kangers bok är en uppföljning av hans tidigare TV-dokumentärer Stulen barndom, Barnhemmens döttrar och Ett stulet liv. Magnus Bergs Ett ömmande hjärta är en början på en berättelse. I denna bok beskrivs barnhemmet från arkivsynpunkt med exempel på många barns historier. Nu arbetar han tillsammans med ett av dessa barn med en ny bok. Det ska bli en bok om hur ett barns uppväxt i det moderna Sverige såg ut, en bok där arkiv och vittneså ena sidan kommer att berätta precis samma historia, å andra sidan visa helt motstridiga bilder.