Vid samma tid gavs också från offentligt håll ursäkter till resandefolket för de övergrepp som gjordes. I Sverige gjordes det i form av en debattartikel i tidningen Expressen den 28 april 2000. I Norge bland annat genom beslutet att vid Glomdalsmuseet i Elverum upprätta en egen avdelning för romanifolket/taterne/de reisende. 2006 invigdes utställningen Latjo drom. Resandefolket tilldelades också Romanifolket/taternes kulturfond där avkastningen av 75 miljoner årligen delas ut till stöd för att stärka den egna kulturen. Även svenska och norska kyrkan, som ofta var centrala för åtgärderna mot resandefolket, har uttalat ursäkter för begågna övergrepp.
2004 inleddes arbetet med arkeologiska utgrävningar av resandeboplatsen på Snarsmon, den så kallade Tattarstaden, i norra Bohuslän. Utgrävningarna pågick en vecka om året till och med 2007. Genom detta arbete uppmärksammades resandefolkets historia och 2012 invigdes utställningen Möt resandefolket! på Bohusläns museum i Uddevalla, som första fasta utställning om resandefolket i Sverige.
Att skriva sin egen historia
Många resande har börjat berätta om sin egen och sitt folks historia. Detta är en skillnad mot tidigare då åsikten varit att resande inte ska berätta för buroar om den egna kulturen. I ramkonventionen för nationella minoriteters rättigheter har rätten att påverka den historieskrivning som rör det egna folket slagits fast officiellt och fler och fler gör detta. Olika föreningar för folket informerar om sin kultur och samarbetar med till exempel museer. Så har skett vid utgrävningarna i Snarsmon, liksom i utvecklingen av utställningarna på Glomdalsmuseet och Bohusläns museum och dokumentationen av sin historia i samarbete med museer som Østfoldmuseene - Halden historiske Samlinger.
Ett exempel på ett sådant arbete är hur Taternes landsforening tillsammans med högskolorna Dronning Mauds Minne och Høgskolen i Trøndelag i Trondheim projektet Taterfolket fra barn til voksen har arbetat både med skolorna och skapat en bok om hur det går att berätta om resandefolket i skolan.
Britt-Inger Lundqvist, som är resande, har i två uppsatser i etnologi vid Högskolan på Gotland skildrat resandefolkets kvinnor samt en resandemans beskrivning av sitt liv.
Ann-Charlotte Nilsson Eisfeldt, Sonny Eisfeldt och Richard Magito Brun, som alla är av resandesläkter som varit aktiva inom cirkus- och tivolibranschen, arbetar med en bok som skildrar denna del av resandekulturen. Det är många resande som just utifrån släktförhållanden berättar om sin och folkets bakgrund.
Många resande är skickliga släktforskare och kan genom att följa familjerna berätta mycket om händelser i dåtid och om hur det varit att leva ett resandeliv. En som berättar om resandefolket med utgångspunkt i sin egen familjs historia är Bennie Åkerfeldt som både skrivit boken Buron kallar oss tattare och tillsammans med Pelle Jageby turnerar med föreställningen Resandeblod.
Gunvald Opstad har i Norge skrivit om norska resande i boken Utav reisendes folk och Martin J. M. Skou skrev Paa fantestien. Opplevelser og erindringer fra omstreiferlivet tilligemed en skildring av taterfolkets liv, sæder og skikke. Det har också givits ut böcker i samarbete med och om Ludvig Karlsen och hans liv som resande och predikant, liksom om sångaren Elias Akselsen.