Den moderna historien

I denna bild passade en kringvandrande folkgrupp inte in. Olika åtgärder sattes in för att hindra resandefolket från att leva det liv kulturen och traditionen innebar. Myndigheterna tog till åtgärder som av forskare liknats vid folkmord. Man försökte kartlägga hur många resande det fanns och man försökte finna resandefolkets själ – dock utan att prata med folket.

Norge: Eilert Sundt och Misjonen
Den norske teologen och samhällsforskaren Eilert Sundt började studera resandefolket i Norge. Han gav ut boken Fantefolket, som också är känd under titeln Landstrygerfolket i Norge.
Sundts studier följdes i Norge 1897 av att Foreningen for bekjempelse av omstreifervesenet bildades. Denna organisation bytte sedan namn vid flera tillfällen och är idag mest känd som Norsk misjon blant hjemløse. Misjonen fick statens uppdrag att ta seg av omstreiferproblematikken, som man kallade det i den offentliga retoriken. Detta innebar en medveten satsning på att utrota resandefolket frånNorge. Barn togs från sina familjer och sattes på barnhem eller i forsterhem utan att få ha någon fortsatt kontakt med sina biologiska föräldrar eller övrig släkt. Om detta har bland andra Anne Berit Sandvik skrivit.

Svanviken
Man inrättade även arbetskolonin Svanviken där hela familjer fick bo i flera år under kontrakt som sa att de inte fick ha kontakt med sina släktingar, inte fick tala sitt språk, sjunga sina sånger eller försörja sig med handel och hantverk som tidigare. Även journalisten och författaren Bo Hazell har skildrat livet på Svanviken i boken Resandefolket – från tattare till traveller. Där berättar en av de drabbade om myndigheternas övergrepp efter att han som 19-åring kom dit tillsammans med sin hustru och en son:

Vid den tiden började det komma lagar här i Norge om att man inte fick ha med barnen på resorna. "När vi åkte runt bodde vi på pensionat, så det gick ingen nöd på pojken. Men det hjälpte inte. Barnavårdsnämnden var på oss om barnet. Vi fick »erbjudande« om att skriva på ett kontrakt och åka till Svanviken. Om inte, skulle de ta barnet."
På Svanviken fick paret ännu ett barn. En kväll gick mannen, utan tillåtelse, på en fest: "När jag nästa morgon gick till lagårn såg jag länsman komma till Svanviken. Och så en kvinna från Oslo. De hade kommit för att ta mina barn. Allt för att jag gått på den där festen utan utegångstillstånd och för att jag inte bett föreståndaren om ursäkt. Efter den dagen var allt förstört. Mitt liv var ödelagt."

Andra världskriget
Från det av Tyskland ockuperade Norge förekom att resande liksom judar skickades till utrotningsläger i Europa och försvann. Detta kan släktingar berätta om. Rädslan för vad som skulle kunna ske om nazisterna fick tag på dem gjorde att många resande i Norge höll sig undan under kriget. Allt fler köpte eller hyrde hus och bodde kvar på ett och samma ställe en längre tid under denna period. På Rolvsøy mellan Fredrikstad och Sarpsborg i centrala Østfold var det bland annat så.

Per Haave har skrivit om denna tid i artikeln NS-regimets ’taterpolitikk’ – en minoritetspolitikk i utakt?. Vid institutioner som Gaustad sykehus i Oslo genomfördes under 1900-talet, också efter andra världskriget, ingrepp som inspirerades av den rasbiologiska tanken. Förutom tvångssteriliseringar och tvångslobotomi finns uppgifter om medicinska experiment, bland annat smärttester på resande.

​Sverige
I Sverige fanns ingen samordnande organisation motsvarande Misjonen. Ändå omhändertogs många barn på lokalt initiativ från sina familjer och förlorade därigenom kontakten med sin släkt och sin kultur. I boken Snarsmon – resandebyn där vägar möts berättar en man om en uppväxt på institution på 1960-70-talen: "Jag gick i första och andra klass. Sedan blev jag omhändertagen och då blev det ingen skola. Jag rymde därifrån. Jag hade ingenting där att göra! Jag ville hem till min mor och far och mina syskon! Det var där hjärtat var och ingen annanstans."
Det förekom att vuxna placerades på mentalsjukhus då myndigheterna ansåg att det måste vara något mentalt fel på den som reste runt med handel så som resande gjorde och att de resande inte passade in i mallen för hur en god samhällsmedborgare skulle vara.

Forskning om resande
Under första halvan av 1900-talet gjordes flera så kallade tattarinventeringar där man försökte räkna hur många resande det fanns i landet. Den sista gjordes mitt under andra världskriget. Resultaten av inventeringen publicerades ofta i de lokala tidningarna. Av de som registrerades som “tattare” i dessa undersökningar visade det sig att många bodde i Bohuslän och Värmland som gränsar till Norge. Detta gav rubriken Tattarna trivas bäst i Bohuslän, som publicerades i tidningen Bohusläningen kort efter andra världskrigets slut.

Frågelista 78, “Tattare” skickades på 1940-talet ut i Sverige. Avsikten var att bygdefolk skulle berätta vad de visste om resandefolket. Faksimil Nordiska Museet.

Folklivsforskare ville också ta reda på vilka “tattarna” var och hur de levde. Frågan gick inte till de resande själva utan den ställdes till bygdefolk i intervjuer och genom så kallade frågelistor med frågor som man menade skulle ge ett vetenskapligt underlag till hur man skulle se på folkgruppen.

Vid denna tid förekom i medierna en omfattande debatt om den så kallade ”tattarplågan”. Det gavs bland annat ut en bok med namnet Tattarplågan. Tattarna i svenskt folkliv, där materialet byggde mycket på just de svar som samlats in med hjälp av frågelista 78 från Nordiska Museet. Att detta pågick under kriget är något som än idag skrämmer många resande.

Rasbiologi
Rasbiologin var stor både Sverige och Norge. 1921 bildades det rasbiologiska institutet i Uppsala som kategoriserade och värderade människor efter vilken folkgrupp de tillhörde. I bland annat boken Oönskade i folkhemmet av Gunnar Broberg och Mattias Tydén beskrivs denna tid. Tvångssteriliseringar, lobotomeringar och smärttester var metoder som myndigheterna tog till för att hantera de oönskade, dit resandefolket räknades.

I Sverige har det inte gjorts någon akademisk studie kring detta inriktat särskilt på resandefolket men Bo Hazell riktar i sin bok fokus på de rasmässiga skäl som läkare och myndighetspersoner antecknade i läkarjournaler och ansökningar till Socialstyrelsen för att få tillstånd att tvångssterilisera resande:. I Norge har flera vetenskapliga studier gjorts. Bland annat av Per Haave och Hjördis Fodstad.