Historiskt har det i många sammanhang varit farligt att tala om för andra vilket ursprung man har. Berättelser om hur myndigheter omhändertog barnen lever än idag i resandefamiljerna. Detta har skapat en rädsla som ofta ligger bakom en försiktighet i att berätta om sitt ursprung. Tidigare var det en överlevnadsfråga, idag kanske en fråga om bekvämlighet eller en, ofta berättigad, rädsla av att behandlas annorlunda om man berättar vem man är istället för att framstå som vilken svensk eller norrman som helst. Detta kan innebära att man talar romani enbart i hemmet eller att tal om släktförhållanden och hur livet som resande levs hålls inom familjen. Denna, ofta omedvetna kunskap, är något man bär med sig inom familjerna och som förs vidare mellan generationerna.
En följd av detta förhållningssätt är att det finns många personer som inte känner till sin bakgrund i resandefolket. Även om det ofta har funnits en tanke om att det finns något i familjens historia som är lite annorlunda än majoritetens släktförhållanden och bakgrund: När jag var liten och mina släktingar pratade sig emellan så undrade jag vad det var för språk de talade. Det är gammalsvenska, sa de och jag trodde ju på det, säger en man född på 1980-talet, om hur han som barn inte kände till sitt resandeursprung men märkte att hans familj var lite annorlunda än kamraternas.
På resa
Samtidigt som en fast bostad åtminstone vintertid varit vanligt bland resande under princip alla de minst 500 år folket funnits i Skandinavien är det faktiska resandet centralt i kulturen. Resandet är mycket kopplat till försörjning och har skett på många sätt. Till fots, med båt, häst, tåg, buss, cykel eller bil.
Ekonomiska omständigheter har ofta avgjort vilket färdmedel som använts men också förutsättningarna i den region man rest i har haft stor betydelse. Under resorna bodde familjerna ofta på återkommande lägerplatser i tält eller en riskoja. Ibland fick man övernatta i lador eller på köksgolvet hos någon familj som öppnade sina dörrar. I släkterna fördes kunskapen om vilka gårdar där det var lättast att få logi vidare. Fanns det släktingar i närheten med ett hus eller lägenhet sov man gärna där. De egna sängkläderna var alltid med och breddes ut i tältet eller där man fick nattlogi.
Hästen
Långt in på 1900-talet skedde resandet i inlandet gärna med häst. Med häst slapp familjerna gå till fots. På vagnen eller i släden gick det att ha med sig ett större varulager och att driva handel med skrymmande varor, som bleckplåt och utrustning för att göra takrännor. Ett tält rymdes på lasset och gav skydd under övernattningarna. Dessa tillbringades ofta på samma platser år efter år. Detta var platser där markägaren gett sitt tillstånd och där det gick att driva handel i närområdet. Platsen erbjöd ofta färskt vatten för matlagning och tvätt, lite bete till hästen och en plats av ro. I Resandekartan berättar vi om många sådana platser. I Sverige försvann i princip resandet med häst relativt tidigt på 1900-talet. Då hade också marknaden för hästhandel, en vanlig försörjning, minskat.
I Norge avslutade livet med hästarna genom tvångsmedel 1951. Då antogs en ny dyrevernslov, där resande förbjöds att resa med häst efter vägarna. Detta blev ett hårt slag mot den norska resandekulturen. Bland dem som var barn vid denna tid förekommer traumatiska minnen av hur familjen förlorade hästen. Att resa med cykel var besvärligt för hela familjer. Att byta hästen och kärran mot bilen gjorde på ett sätt resan bekvämare men gemenskapen förändrades. ”Johan” berättar om detta i Latjo Drom.
Till fots
Gick man till fots, kanske med en liten dragkärra, användes gärna samma slags övernattningsplatser som vid resor med häst. Däremot begränsades dagsetapperna och man fick välja mindre och lättare varor att sälja. De viktigaste husgeråden, lite mat, och kanske en rulle ståltråd att göra trådarbeten av rymdes i kärran. Barnen fick gå till fots, liksom deras föräldrar. Klockor till försäljning kunde fadern bära i fickorna. En kvinna och en man, födda på 1920-talet, berättar så här om hur hennes familj vandrade i bland annat Smaalenene, det vill säga Østfold före andra världskriget.
Med båt
Längs de norska kusterna var båten ofta första valet för dem som kallades sjøreisende eller båtreisende. Längs hela Sør- och Vestlandet reste familjer med handel och tjänster som plåtslageri i kustsamhällen och gårdar. Många bodde långt in på 1900 i båten. Det förekom även på vintern om man inte funnit ett hus att hyra under den hårda säsongen. Hemsidan Båtreisende berättar om denna kultur. På västra sidan av Oslofjorden var det vanligt med sjöresande, medan det förefaller ha varit mer ovanligt på fjordens östra sida i Østfold och ner längs den svenska västkusten. Under arbetet med Resandekartan har det kommit fram berättelser om handelsresor med båt även ägde rum längs denna kust. En man, född 1925, vars familj hade sitt fasta boende i Oslo, berättar hur somrarna tillbringades med båt i Oslofjorden.
Religion
Att vara resande betyder inte att tillhöra någon särskild religion. I ett internationellt perspektiv är det vanligt att resande bekänner sig till den religion som är den dominerande i det land där man bor. I Skandinavien är följaktligen den kristna tron dominerande bland de resande som har en gudstro. Många har kommit att söka sig till frikyrkorna och trivs bra i denna miljö, som ofta bjuder på mycket sång och musik. Andra tillhör den svenska eller norska kyrkan eller är sekulariserade, som så många andra skandinaver.
En stor del av de förföljelser som skett mot resandefolket har skett i Guds och kyrkans namn. Norsk misjon blant hjemløse hade tydlig koppling till kyrkan. I Sverige var det i äldre tid ofta kyrkoherden som hade myndighetsansvar och ansvarade för kontakterna med andra institutioner när det gällde resandefolket.
Samtidigt har gudstron en stor betydelse i resandekulturen i såväl musiktraditionen, som i berättande om hur man klarar hårda tider. En kvinna, född på 1940-talet, som hela sitt liv varit troende har funderat en del kring detta. Å ena sidan finns tron att Gud är god och hjälper den som har det svårt. Å andra sidan finns det individer som säger sig sprida Guds ord som tycker att resandefolket är mindre värda än andra. Att de knappt är människor: For en skulle jo ikke tro vi hadde samme guden men vi har jo det. Vi har jo det. Men hvordan vi ser på ting og praktiserer ting, hvordan dom ser… Når det gjelder forskning har vi sagt gang på gang at de måtte vara et interessant emne og forske på ”Hva får et menneske som sier seg og vare kristen og sier seg å tilhøre kirken til å gjøre sånn og få folk med seg til å gjøre sånne ting mot en lille minoritetsgruppe”. Før tar vi han Scharffen… Scharffenberg som, en prest, han sier jo at vi var, vi var ikke mennesker for han, vi var et onde. Han så ikke på tater som mennesker han! Vi var ett onde har han skrevet og sagt. Som måtte vekk ifra jordflata. Och hvordan di skulle gjøre det. De har de jo noe styr med helt til i dag. Å få oss vekk da. Vi skulle vekk.
Men folket försvann inte. Istället har resandekulturen levt vidare och står idag starkare än tidigare. Familjesammanhållningen, musiken och språkets roll berättar med om hur detta ser ut.